Helgondagar stängda, nöjet börjar! I Mexiko sätter religionen takten
Del av My Guide Network Sedan 2006 180+ destinationer
Sanktarnas processioner
Klockor ringer, smällare sprakar, män i spetsiga hattar dansar framför kyrkan. Processionen börjar. Antonio har inte tid att prata nu. Han är mayordomo, vakten av den heliga statyn, och måste se till att allt går enligt plan. Musikanterna går först - först med trummor och pipor, sedan gitarrer och dragspel. Bakom dem är bannrarna, som vakar lite. Männen bär dem böjer bannrarna åt ena sidan och sedan den andra för att inte riva i kabeltrasslet som hänger lågt ner.
Till sist dyker den första figuren upp i dörröppningen. Santa Marta syns knappt under en hög av röda, vita och rosa filtar, halsdukar och huipiler, lösa indiska blusar. Kanske har varje Santa Marta-kvinna beslutat sig för att erbjuda henne en handvävd gåva? Först i ledet går Sankt Andreas. En skäggig apostel med en zinkgloria svänger under ett tak på långa fransar.
Under en stund blinkar Antonio till oss. Han står precis bakom statyn, bland andra mayordomos i tunga täcken av grov svart ull. De går i två rader, sina fruar mellan sig, var och en med en ler-skopa som om den vore ett rykande bägare. Kvinnornas ansikten är streaked med grå fläckar av aska från den glödande kopalen, den harpiknande doften irriterar halsen och näsan. I rökskyar marscherar hela processionen. Ett par, det andra, det tionde, det femtonde, det är svårt att räkna... Ja, följet av aposteln Andreas är det största.
Den sista figuren, Maria Magdalena, följs av knappt ett dussin människor, mest kvinnor. Alla bär rosa randiga huipiler med mönster som fortfarande minns stenpyramidernas tid. Och pärlor, långa rader av röda pärlor. I hela Chiapas bärs dessa endast av Las Magdalenas-indianerna. Precis som deras skyddshelgon. Du kan känna igen dem från den mest folktäta marknaden.
Gringo med Sankt Andreas
När processionen stannar vid korset i utkanten av staden har Antonio äntligen mer tid för oss. Männen samlas i små grupper, kvinnorna med sina rökelsepinnar sitter runt statyerna i mitten. - Våra helgon besöker varandra varje år. Vi kom till Las Magdalenas från San Andres Larrainzar, andra mayordomos är från Santa Marta. Om en vecka kommer vi att vara värdar för Maria Magdalena och Sankt Marta hos oss, i Larrainzar. Och sedan den tredje fiesta, i Santa Marta," förklarar Antonio.
Mexiko: Katolsk religion, Maya-ritualer
Delstaten Chiapas är en av de mest urinvånarkulturella delarna av Mexiko. Så många som en tredjedel av dess invånare är nutida maya, ättlingar till byggarna av stora städer i djungeln. Majoriteten lever i det stygga höglandet i Los Altos, på en höjd av mer än 2000 m. Deras värld består av berg som korsas av djupa fåra-dalar, täckta av oregelbundna fläckar av tallskogar, gröna ängar och milpas, små fält där böngropar och pumpaviner slingrar sig bland majsstjälkar. På marknaderna kan man höra maya-språken tzotzil och tzeltal, och indiska kvinnor väver sina kläder på vävstolar vars design inte har förändrats på över tusen år.
Många element av maya-kulturen överlevde erövringen och kolonialtiden i Chiapas, ofta sammanflätade med den europeiska civilisationen hos inkräktarna och skapade de mest egna kombinationerna. Processionerna här bär bilder av katolska skyddshelgon - Andreas, Marta, Johannes Döparen eller Petrus - men mayablod flödar i helgonens ådror. Ceremonierna leds inte av präster. Du ser dem sällan här överhuvudtaget. Indierna ber ensamma, de har sina egna präster.
Möte med helgonen
Bland de trogna ser vi Antonio. Upptagen igen, koncentrerad, sysslar han med de andra mayordomos. Idag är det deras tur att vara värdar för besökarna från Santa Marta och Las Magdalenas. De måste göra sig redo. Antonio ger instruktioner, visar var blommorna ska flyttas, var en passage för patronen ska göras. Någon skrapar bort vaxet från stenplattorna. Andra ordnar Sankt Andreas kläder, kammar de blå fransarna, justerar speglarna och påfågel-fjädrarna som hänger runt hans nacke.
De dansar redan framför ingången, harpan och gitarrerna spelar redan, Sankt Marta och Sankt Maria Magdalena är på väg att anlända. Vi måste gå ut för att möta dem, hälsa dem vid de tre korsen på kullen, som sedvänjan dikterar. Vi ger oss av, San Andres svänger igen på mayordomos axlar. Och helgonen väntar redan, du kan redan se dem där uppe.
Klockor ringer, smällare sprakar, män i spetsiga hattar dansar framför kyrkan. Processionen börjar. Antonio har inte tid att prata nu. Han är mayordomo, vakten av den heliga statyn, och måste se till att allt går enligt plan. Musikanterna går först - först med trummor och pipor, sedan gitarrer och dragspel. Bakom dem är bannrarna, som vakar lite. Männen bär dem böjer bannrarna åt ena sidan och sedan den andra för att inte riva i kabeltrasslet som hänger lågt ner.
Till sist dyker den första figuren upp i dörröppningen. Santa Marta syns knappt under en hög av röda, vita och rosa filtar, halsdukar och huipiler, lösa indiska blusar. Kanske har varje Santa Marta-kvinna beslutat sig för att erbjuda henne en handvävd gåva? Först i ledet går Sankt Andreas. En skäggig apostel med en zinkgloria svänger under ett tak på långa fransar.
Under en stund blinkar Antonio till oss. Han står precis bakom statyn, bland andra mayordomos i tunga täcken av grov svart ull. De går i två rader, sina fruar mellan sig, var och en med en ler-skopa som om den vore ett rykande bägare. Kvinnornas ansikten är streaked med grå fläckar av aska från den glödande kopalen, den harpiknande doften irriterar halsen och näsan. I rökskyar marscherar hela processionen. Ett par, det andra, det tionde, det femtonde, det är svårt att räkna... Ja, följet av aposteln Andreas är det största.
Den sista figuren, Maria Magdalena, följs av knappt ett dussin människor, mest kvinnor. Alla bär rosa randiga huipiler med mönster som fortfarande minns stenpyramidernas tid. Och pärlor, långa rader av röda pärlor. I hela Chiapas bärs dessa endast av Las Magdalenas-indianerna. Precis som deras skyddshelgon. Du kan känna igen dem från den mest folktäta marknaden.
Gringo med Sankt Andreas
När processionen stannar vid korset i utkanten av staden har Antonio äntligen mer tid för oss. Männen samlas i små grupper, kvinnorna med sina rökelsepinnar sitter runt statyerna i mitten. - Våra helgon besöker varandra varje år. Vi kom till Las Magdalenas från San Andres Larrainzar, andra mayordomos är från Santa Marta. Om en vecka kommer vi att vara värdar för Maria Magdalena och Sankt Marta hos oss, i Larrainzar. Och sedan den tredje fiesta, i Santa Marta," förklarar Antonio.
Mexiko: Katolsk religion, Maya-ritualer
Delstaten Chiapas är en av de mest urinvånarkulturella delarna av Mexiko. Så många som en tredjedel av dess invånare är nutida maya, ättlingar till byggarna av stora städer i djungeln. Majoriteten lever i det stygga höglandet i Los Altos, på en höjd av mer än 2000 m. Deras värld består av berg som korsas av djupa fåra-dalar, täckta av oregelbundna fläckar av tallskogar, gröna ängar och milpas, små fält där böngropar och pumpaviner slingrar sig bland majsstjälkar. På marknaderna kan man höra maya-språken tzotzil och tzeltal, och indiska kvinnor väver sina kläder på vävstolar vars design inte har förändrats på över tusen år.
Många element av maya-kulturen överlevde erövringen och kolonialtiden i Chiapas, ofta sammanflätade med den europeiska civilisationen hos inkräktarna och skapade de mest egna kombinationerna. Processionerna här bär bilder av katolska skyddshelgon - Andreas, Marta, Johannes Döparen eller Petrus - men mayablod flödar i helgonens ådror. Ceremonierna leds inte av präster. Du ser dem sällan här överhuvudtaget. Indierna ber ensamma, de har sina egna präster.
Möte med helgonen
Bland de trogna ser vi Antonio. Upptagen igen, koncentrerad, sysslar han med de andra mayordomos. Idag är det deras tur att vara värdar för besökarna från Santa Marta och Las Magdalenas. De måste göra sig redo. Antonio ger instruktioner, visar var blommorna ska flyttas, var en passage för patronen ska göras. Någon skrapar bort vaxet från stenplattorna. Andra ordnar Sankt Andreas kläder, kammar de blå fransarna, justerar speglarna och påfågel-fjädrarna som hänger runt hans nacke.
De dansar redan framför ingången, harpan och gitarrerna spelar redan, Sankt Marta och Sankt Maria Magdalena är på väg att anlända. Vi måste gå ut för att möta dem, hälsa dem vid de tre korsen på kullen, som sedvänjan dikterar. Vi ger oss av, San Andres svänger igen på mayordomos axlar. Och helgonen väntar redan, du kan redan se dem där uppe.
Genom Anna De Mondey
